Friends & BRIS

ALLA får vara med, men inte ALLA beteenden.

När jag var liten så fanns inte Friends, men mobbning fanns. Så klart… OM man försökte sig på att lösa mobbningsproblematik med ngt annat än strutsmetoden, så flyttade man på… ja just det… den mobbade. Vad skickar det för signaler till den oftast ensamme/a och utsatta? Allvarligt… hur tänkte man egentligen?

Ibland är jag skörare än andra gånger. Är jag på ett klenare (men lika viktigt) humör och ser ett barn med kuvad blick, då imploderar jag av sorg. Jag spekulerar fritt om det barnets utsatthet, jag kan inte hjälpa det helt enkelt. Och så tänker jag att det måste ändå göra skillnad att se ett sånt här budskap i tunnelbanan, för alla. För ALLA vet att omklädningsrum kan vara helvetet på jorden.

Å så har vi de fina kompisbänkarna. De där den som känner sig ensam och utanför, oavsett skäl kan sätta sig. Och när man som klasskompis ser att att någon sitter där, då kan och förmodligen också bör man hämta den som satt sig där <3 Tänk vilket fint pedagogiskt inslag. Att lära sig inkludera, och att lära sig kommunicera att man inte känner sig inkluderad.

Alla skolor borde ha en obligatorisk Kompisbänk <3

2019-07-24T13:28:05+00:00