Giftfri förskola

Nä, det var INTE bättre förr. Men vissa saker var bättre, eller Hållbarare. Innan jul läste jag om en mamma (klicknyheter, och jag var j-ligt dum och klickade i ett uttråkat/bortslarvat läge) som hade köpt 300 julklappar till sina barn. Nä, inte 300 barn, eller 150 barn, eller 50 barn, utan till TRE barn. En gång köpte jag 50 trisslotter… Nä, det är ingen vetenskaplig studie över hur uttråkande för mycket kan vara, eller bli. Men det kan iaf klassas som empiri. Nä, jag gick inte plus, men jag ville prova.

Förr, dvs när jag var liten, väldigt liten till och med. Innan min sladdissyrra kom och sabbade mina föräldrars värderingar, så firade vi inte jul, för mina föräldrar tyckte det var kommersiellt trams. Och leksaker trodde de inte heller på. Stackars morföräldrar måste jag säga.

När jag var runt 30 så tog jag upp de här leksaksfria småbarnsåren med min pappa (som i överigt varit helt förskonad från dramatisk frigörelseprocess, till skillnad från min egentligen lika älskade mamma) på telefon.
-Du… jag hade väl egentligen inga leksaker som barn? Jag kommer ihåg att jag fick ärva en ihopspikad tränalle från din barndom.
-Jaehhh, vi trodde ju inte riktigt på det här med leksaker. Men vi trodde ju också att solen sken ur Mao’s arsle då…
Vad säger man? Ärligt var det iallafall.

Sen tror jag att rätt många av oss är drabbade av syndromet att vår barndom, den var minsann väldigt anständig. Ingen större nöd för oss utan mobiler och paddor. Skrubbsår (inte så många) och hunger som komhemsignal…

Men, jag måste också säga att den här typen av leksaker ger mitt hjärta ett glädjeskutt. Jo, jag vet att många av mina grannföräldrar skulle tycka synd om de ungar som får den här sortens verklighets/overklighets och mjukgörarfria leksaker. Allt är relativt.
Sen är dessa rätt dyra, vilket gör att det blir svårt att uttråka sina barn med 300 färgglada mjukgörarjulklappar.

2017-12-19T12:41:00+00:00