Gråskalor

Eller både svart OCH vitt.

Jag vet inte hur många gånger jag hört “Allt är inte svart eller vitt” i referens till min ganska enkla världsbild. Omdömet om mitt ur deras synvinkel begränsade perspektiven på min omvärld har alltid svidit, för det har alltid fått mig att känna mig sämre än andra. Trots att jag inte ÄR det.

Nu har jag fattat att alla behövs -typ nästan iaf-, så även vi svartvita. Det finns liksom ingen poäng med att gå och känna att man inte duger, för det tillför ingenting. Med det sagt så är jag glad att de finns de som är duktiga på grått, och så vi som är duktiga på svartvitt.

Icke desto mindre är det kul att få mina perspektiv omkullkastade, för det händer oavsett om man ser vitt, grått eller svart.

Jag är som en omtankesheroinist. Jag älskar fullkomligen omtanke, inget ger mig större lugn och hopp. Tecken som visar på att vi hör ihop, trots att vi kanske är olika. Eller ser på saker olika, eller lever olika. Omtanke, det kan man visa ändå. Just det, för omtanke måste visas eller kommuniceras så att den får dubbelt värde. Värde för den som visar den, och värde för den som emottager den. Faktiskt även för de som ser den hända utanför sin egen cirkel.

På väg till jobbet en dag i Jönköping så passerar jag en kyrkogård när jag går från parkeringen till skolan. Där har en bil parkerat på det väldigt blöta och väl omhändertagna gräset. Ej Okej ropar min inre polis. Sen ser jag att det är en gissningsvis 75-årig dam, som visat omtanke genom att inte stå i vägen för andra som kanske ska fram, och som också måste köra in på kyrkogården för att “hälsa på någon de saknar och tycker om”. Sån är omtanken, visad hänsyn, för det kanske finns fler som….

2017-12-10T21:46:19+00:00