Vi delar

Ända sen jag flyttade ut till Velamsund i Nacka så har min kärlek till naturen blivit regelbundna medvetna inslag. Och jag flyttade just verkligen in i deras utrymme. Jag har många gånger funderat på det här förvillande begreppet “lagfart”. Hur är det ens möjligt att “äga” just denna bit mark på ett jordklot som sannolikt inte kan vara någons?

Varje dag när rådjuren är hemma, så känner jag mig som en intruder på deras plats. Av den enkla anledningen att de är skygga. Det finns inte ett tamt stråk i dem. För dem är jag potentiellt farlig. Jag ogillar att störa dem, och jag uppskattar deras både närvaro och naturliga integritet. Visst hade det varit mysigt om jag kunde få klappa, men egentligen inte.

Var jag än är så får jag syn på dem dagligen. Just det här fönstret är det första och sista jag ser då det är mittför min säng. Och här brukar de ligga och vila. Jag är så tacksam över deras vilostund här på vår gemensamma yta. Hur skulle jag kunna irritera mig på att de äter allt som är fint, det är ändå just deras mat 🙂

Ytterligare en sak de här och några till tillför i vardagslivet är ett par sekunders här och nu. Allt jag hade för mig kommer jag av mig i. Alla tankar jag hade oavsett kvalisort försvinner för ett par sekunder eller någon minut. Lite mindfullness utan pretentiös eller konstlad ansträngning. Bara ett par sekunders betraktande, och tyst betraktande så jag inte stör dem i deras utrymme.

2019-07-27T06:12:30+00:00