What doesn’t kill you… & nödvändigheten av balans mellan rättigheter och skyldigheter

Hur vet man att man kommit till vägs ände, om vägen ser ut att fortsätta framåt?

Mycket bra fråga tänker jag, och den har sannolikt en massa bra svar. Men inte från mig. Jag har ingen gråskala, så när jag har kommit dit, så är det bara att vända sig om och titta efter alternativen.

Jag har utbildat blivande byggingenjörer, fastighetsförvaltare och driftstekniker i Hållbarhet sen 2010. Från början var det 5-poängskurser, och nu är det 25…-poängskurser. Jag kan med viss felmarginal säga att jag är en av de drivit på utvecklingen i sammanhanget. För som min fantastiska kompis Karin -som för övrigt formger alla mina fina kursmaterial-en gång sa “Nobody puts Baby in a corner” -citatet kommer från Dirty Dancing…- i relation till att har man något viktigt att säga, så accepterar man inte ett undanskymt hörn. Man tar plats, och det har jag gjort. Till det underbara priset av att man inte kan vara hund till alla som visslar 🙂

Det har hänt mer saker… under dessa snart nio år. I stockholmsskolorna inom Yh så förekommer så mycket mer aggressioner och slackersfasoner. Ofta i kombination faktiskt. Är det något som INTE funkar på mig, eller tom har motsatt effekt… så är just slackers som är aggressiva för att få igenom inga, eller undermåliga prestationer. Och jag skiter tyvärr i om mina uppdragsgivare tycker att jag ska släppa igenom dem, för att det blir så jobbigt med alla anmälningar till Yrkeshögskolemyndigheten från studerande som är kränkta över att inte få igenom sina undermåliga prestationer. Det är svårt att förstå för den som inte är “i” skolans, eller skolutbildandets värld, hur hårt det har kommit att bli.

Mitt sätt att se på det är att det är just Yrkeshögskolemyndigheten som i mycket stora delar bidragit till detta. Vem får söka? Hur får man som studerande bete sig i ett utbildningssammanhang?
När jag väl insåg hur illa det var, så blev jag sakligare, vilket är samma sak som hårdare. Det gick så långt att jag faktiskt bestämde mig för att sluta undervisa inom Yh.

Nu svämmar kränktanmälningarna in till Myh -Myndigheten för yrkeshögskolan-, och det är så välförtjänt lavinartad ökning. Nej… alla gäller inte mina studerande…. och mig 🙂 Nu får Myh sitta där i egen båt, och rådda upp det egenskapade klimatet. Det finns nämligen bara regler för utbildningsanordnarna. Inte en ynka regel för vad som gäller för den studerande i prestation och uppförande. Bara som ett exempel så går våra skattepengar till fantastiskt bra utbildningar, men det finns inget krav på närvaro. Du kan alltså söka, komma in, få studiebeidrag och studielån, kräva att utbildaren servar dig med material, och får du inte igenom undermåliga prestationer så kan du anmäla skolan för att den som sätter betygen inte släpper igenom de undermåliga prestationerna. Du kan faktiskt också personligen hota den betygssättande föreläsaren som inte släpper igenom undermåliga prestationer utan att det blir någon konsekvens. För skolan förlorar inkomsten som den hotande studerande inbringar… Ja, ni fattar att det här… det drabbar alla de som ÄR i skolan för att förvalta sin egen tid och indirekt våra skattepengar.

Vissa av mina uppdragsgivare vill ändå att jag tar närvaron, för det är ett sätt att ha koll på läget OM/NÄR anmälan om kränkthet inkommer. Då kan man föra ett resonemang om hur det funkar med vuxenstudier, och hur mycket enklare det är att uppnå kursmålen MED närvaro, och skyldigheten att faktiskt ta igen det man missar då man inte är där. För det är den ENDA skyldigheten man ha. Och trots detta… så är det en total nyhet för vissa.

 

Å så här detaljerade är mina egna loggar av de studerandes inlämningar 🙂 Det gäller att ha ordning 🙂

En utbildningsledare berättade för mig att hon frågat en kränkt klagande studerande en gång “Tror du inte att det finns föreläsare här som går härifrån och känner sig kränkta?”. Alltså… var ska det ta slut, om en gränsdragning alltid är en kränkning? Om våra liv står och faller med att vi inte alltid fårvår vilja igenom….

DÅ är det faktiskt underbart att få så här fin bekräftelse på att det här hårda och sakliga faktiskt tillför något till några. I det här fallet är det från några högpresterande i klassen. De som faktiskt kommer att bli Kick Ass förvaltare. För trots att skaran som faktiskt inte hör hemma inom Yh växer i just samma Yh, så finns det fortfarande GOTT om de som verkligen kommer att bli såååå bra, och passa såååå bra i rollen som förvaltare, samt bli en tillgång för både sig själva och branschen de kommer att jobba i <3

Eller det här mailet… från en i samma klass som kanske… inte skött allt helt som man/han/jag kan önska, men ändå fattade att HON… (jag alltså) kommer inte släppa igenom en lackerprestation:
“Hej Felicia

Ville bara ta tillfället i akt och tacka dig för den fina tiden med dig som lärare.

Även om man som elev inte är överens om vissa saker i klassrummet, arbeten, prov och liknande så kan man ändå förlita sig på att du är en ”äkta vara” av lärare och alltid vill ens bästa vilket ger en någon sorts trygghet. Att du är mer människa än många andra lärare och tuff men rättvis. Det vill jag att du tar med dig!

Ha en fin tid framöver och lycka till!”

Perfektion är inte bara omöjligt att uppnå, det är också onödigt att slösa energi på. Det räcker med att vi gör bra, och att vi står för det vi gör och gjort. Det är faktiskt så att det är bara vi som (vågar) sladdar runt och gör fel ibland som blir så där riktigt riktigt bra på det vi gör.

Jag brukar tänka om de jag ska utbilda i skolor, eller ute på företag, hur kunskapen är underordnad intresset för området man skall vara verksam i. Lära sig kan alla, det tar bara olika metoder och tid. Men att vara intresserad av det man har framför sig på bordet, det gäller inte alla. Och det krävs faktiskt att man skall vara intresserad av det man håller på med för att kunna utvecklas och bli bättre. Att inte stagnera.

Jag är väldigt bra på att utbilda. Det betyder inte att jag är perfekt, men jag är sååååå intresserad av både mitt ämne, min bransch och framförallt de jag utbildar. Jag vill oss alla fyra väl från botten av mitt hjärta. Men jag är inte längre intresserad av att utbilda i en miljö det det blivit slagsida på rättighetsidkarna. För att det ska bli några möjligheter här i livet, så måste det råda en balans mellan våra rättigheter och skyldigheter. Det gäller mig, det gäller dig, och det gäller alla.
Så efter den här klassen hade jag nått vägs ände inom Yh, och det var dags att gå vidare. Först var jag sur som ättika i minst två månader. Jo, jag tar generellt god tid på mig när jag surar. Å sen kom tacksamheten. Det här uberkrävande uppdraget var ju faktiskt skälet till att jag tog beslutet. Inga mer aggressioner från de som tycker det är en normal metod i min arbetsmiljö… det räcker nu.

Det finns faktiskt inget härligare än att ge, och det är jättenyttigt att öva på att ta emot. Så…. mer uttryckt/visad uppskattning oss människor emellan <3

2019-07-27T08:24:32+00:00